Ja vad händer.. Jag jobbar och jobbar. Där emellan funderar jag ganska mycket. Varför vi människor är så konstiga och olika.. Framtiden. Varför något i den mänskliga hjärnan gör så att människor vill ha barn. Ja en massa sånt snurrar runt. Oerhört viktiga saker.

Blir jag smartare för varje år eller har man segat till?

Jag kan knappt dividera längre, borde jag gå en mattekurs? Det finns så mycket jag vill göra och på senaste tiden har det blivit mer och mer vettiga saker (enligt mig). Jag vill lära mig en massa om en massa saker. Tar jag mig tid och gör det? Svar: nej! Men jag vill och det stressar mig. Nu är jag inne på min andra vecka på jobbet. När jag kommer hem är jag helt slut. Jag ligger på soffan och tittar på tv...

Jag känner inte att jag räcker till. Jag vill ju göra så mycket men gör verkligen ingenting när jag ligger där på soffan och slukar chips som en annan liten gris.

Men visst kommer jag bli mer van snart, det hoppas jag verkligen, så jag kan leva lite efter jobbet också.

Tack och hej leverpastej!

Jag är oerhört tacksam för att jag har mat, tak över huvudet och en del människor i min närhet som tycker jag är helt okej! Tack!

Åh så irriterad jag är!

Efter en underbar kväll med Malin + amigas så hamnade jag på en KEBABERIA med Gustaf, Jennys käreste.

Vi stod i kön och han försökte förklara för sin kompis på telefon vart vi var. Jag sa då till honom att vi är på en kebaberia. En tjej vid namn Satu som jag bara inte tål på grund av hennes hemska attitydsproblem (som hon alltid haft) och hennes snubbe började håna oss rejält. "Kebaberia, det var det dummaste jag hört, shit vilka svennar, mm mm mm.

Det slutade aldrig. De höll på och höll på. När han till slut utbrister; "Det där är det roligate jag hört", fick jag nog. jag vänder mig om och säger:" Då har inte du hört så mycket i ditt liv".

Jag tror hon började trissa honom för att hon inte tålde att jag sa ifrån och de börja snacka en massa skit om oss så att vi skulle höra. Det ringer i min telefon och jag förösker prata med Malin samtidigt som jag hör hur de går över gränsen. Jag säger då till honom på spanska (eftersom han nämnt att han var från Chile vilket jag tvivlar på, hans föräldrar är kanske därifrån men han har nog bott hela sitt liv i Sverige); Vad är du vill säga, vad vill du komma till? Han börjar prata hur snabb spanska som helst då med chilensk dialekt: DEN ÄR INTE LÄTT ATT FÖRSTÅ!!!

Satu utbrister då : Det var det enda hon kunde på spanska... Hur orkar man ha såna störningar som hon har. Jag mumlar något på spanska och säger på spanska att jag pratar spanska. Det enda hon hör är QUE. Så hon går igång "que que que det är det enda hon kan". Jag bet mig i tungan, ska jag fortsätta och bry mig om sådana patetiska människor? Nej så jag vände mig om och pratade vidare med Malin. Sen satte Gustaf dem på plats genom att säga saker som skulle förstå vad löjliga dom var. Synd nog så gick det inte in.. Vissa människor har inte kompetens att förstå små saker och ting...

Nåja.. nu ska jag skriva ett brev till Virginia i Cadiz och berätta om storyn, PÅ SPANSKA!!

Mitt hjärta blöder. Jag trodde aldrig att det skulle bli på det här sättet. Men det har gått för långt och det sårar mig för djupt. Kärleken finns kvar men vad hjälper det när det finns problem som inte går att lösa. Alla mina planera och drömmar går nu i kras. Jag ser hur luftslottet försvinner ut i atmosfären. Jag försöker tänka att det finns dem som har det mycket värre än mig. Men kan inte kontrollera mina känslor. De finns där och är verkliga. Det går inte att ruska bort känslor, man får helt enkelt försöka vara realistisk och tänka i sådana här situationer: Det kommer bli bra, jag gör detta för min egen skull.

Jag kan vara väldigt tufft men också väldigt svag. Sen är jag oerhört känslig, även om man inte tror det om mig.

Jag orkar inte möta frågor och förvirrade ansikten. Det kommer bli många, det vet jag.

Ibland önskar jag att man kunde slippa problem och störande moment i sin vardag. Men sen vet jag också om det inte uppstår problem får man inte se hur människor väljer att lösa problem. Jag är någonstans tacksam för mycket som har hänt de senaste åren för det har lärt mig mycket om vissa människor. Vad de går för helt enkelt.

Det finns så många människor som skulle behöva proffsig hjälp hur man hanterar relationer och problem. För det är faktiskt inte enkelt. Ändå anser vi det som en självklarhet att vuxna människor ska veta hur man löser konflikter, hanterar olika människor och relationer.

Om jag aldrig hade blivit deprimerad så skulle jag inte vara där jag är idag. Jag har ändrats och förstår mig själv lite mer, förstår lite mer vem jag egentligen är.

Och jag, precis som de flesta människor på jorden, förtjänar det bästa! 

Jag försöker få ordning här i lägenheten. Men det är inte kul när man bara vill flytta. Att ha alla sina kläder och prylar i kassar är ingen hit heller men hellre där än i garderober. Jag vet att det låter galet men om jag börjar fylla alla utrymmen med allt onödigt som man samlat på sig så känner jag att jag är "fast". Löjligt men saker kan faktiskt göra en mindre flyttbar. Jag har börjat rensa ur som bara den. Jag gör mig av med kläder, prylar, make up, parfymer.. ja rubbet! Jag har blivit väldigt radikal och vill bara känna mig fri. 

Hm.. Nåja det blir nog bra med det där. Men nu vill jag flytta någonstans där jag känner mig hemma. Lite mer mitt och med lite mindre onödiga grejer :D

Jag har nästan aldrig bott helt själv. Skulle vara trevligt att ha mitt eget lilla casa. Man måste väl inte bo ihop för att man är ihop? Eller hur fungerar det med förhållanden? Finns det några regler? Skulle man anses vara en enstöring? Måste söka efter svar på internet, kolla om det finns andra som mig; halv konstiga människor.

Helst skulle jag vilja flytta ut på landet och bo i en söt liten stuga. Men jag skulle nog tycka att det var lite läskigt på kvällarna att vara helt själv; jag är ju ganska mörkrädd. Så jag antar om jag ska bo ute i den här söta lilla stugan på landet utan pojkvän med rädsla för mörkret att jag helt enkelt måste skaffa en hund. En hund som kan skydda mig och hålla mig sällskap. Men då blir det ett annat litet problem. Jag ska ju jobba heltid och inom butiksvärlden handlar det om knasiga tider och sena kvällar. Så då måste jag betala någon som kan ta hand om min hund när jag inte är på plats i min söta lilla stuga. Så rent ekonomiskt kanske det är bättre att ta med sin pojkvän ut i stugan och låta honom bo där?!

Synd på hunden dock!

God kväll..

Gott folk!

Förra veckan var jag i Sthlm och lärde mig lite mer Desigual-grejer! Mycket kul! Ända problemet är att jag inte blir frisk, förkyld och det släpper aldrig.

I fredags satte jag, Moa och Tompa oss och kolla lite raggarbilar. Jag ÄLSKAR Power Meet. Jag tror att det är högst olagligt att säga det om man kommer från Västerås men jag tycker det är jätte kul!

Vi träffade en underbar hund som heter Ronja. Ägaren till hunden har jag varit "tillammans med" någon vecka när jag gick i 7-an. Är Västerås litet? Man träffar alltid på gamla "spöken" från sin uppväxt överallt.

Vi hade riktigt trevligt och snurrade hem sent på natten.

I lördags firade vi min duktiga syster som nyligen blivit färdig sjuksköterska. Hon bjöd in familj och lite vänner på utsökt mat och dryck. Vi hade hur kul som helst med 5-kamp och super svår tipspromenad (jag och Wilma fick tre rätt...

Nu har jag och Tomas börjat renovera lite här hemma. Vi målar om och det ser ut som ett bombnedslag här. Det kommer bli så fint när allt är klart! Jag håller på och rengör hela balkongen idag. Det är precis lika kul som det låter och i min takt kommer jag nog aldrig bli av med min snoriga näsa.

Tänkte kila hem till Heidi sen och hämta min BIL!! Har köpt min drömbil!!!

Suzuki vitara :D

Tjolahopp!

Har nu avklarat två dagar i Sthlm. Meningen var att jag skulle få lära mig en massa chefs-grejs. Men tyvärr har det varit så mycket folk så jag har mest kämpat för att hålla snyggt i deras butik och tagit hand om kunder. Ska åka dit i morgon med och hoppas då på en massa info.

Jag är ganska nöjd med att jag fixat de här dagarna rätt så bra trots en dryg förkylning.

 Idag måste jag fixa till det här trötta ansiktet och dutta på en massa smink för jag ska ner (någonstans) och ta kort så jag kan få ett nytt körkort. Det gamla blev stulet(?) i Spanien. Sen funderar jag på om jag ska åka hem sen, tvätta ansiktet och bara chilla. Skulle vara nice. Vi funderar dock på att börja måla om i Tompas lägenhet i kväll. Han ska ju kränga lägenheten snart och då måste den ju vara på topp ;D

Innan Tomas drog till jobbet i morse minns jag att han klappade mig på magen och sen tillade: Ska du ut och springa idag? 

NÄR var jag ute och sprang senast? Jag minns det inte ens. Det fanns bara en anledning varför han sa det; han tyckte jag var lite rund om magen. Hallå det är ju min munkybusiness! Jag blev lite putt och vände på mig och somnade om. När jag vaknade upp så kände jag mig mindre sensuell. Men jag vägrar börja träna för att någon annan vill det. Det ska komma från mig. Så det så..